Tusen spänn
Sedan jag var ett litet barn, en sådan där liten pojke med korta ben och pipig röst, har alltid mina kompisar fått erbjudanden i stil med; "Om du inte äter godis på ett helt år så ska du få tusen kronor att göra vad du vill med." Det är alltid föräldrarna själva som kommer på idén. Det vore ju hälsosamt om lillen inte åt godis på ett helt år, tänker dom.
Det som förbryllar mig är att mina vänner aldrig någonsin ens övervägt alternativet att fuska. Det är ju bra att dom är ärliga men det vore ju så enkelt, visst vore det? Det fanns oftast ingen realistisk risk att föräldrarna skulle upptäcka ett eventuellt regelbrott. Inte ens då var fusk ett alternativ.
Följande scen har utspelat sig. Möjligtvis med viss modifiering:
Godisaffären
Filip och Per stod inne på Hemfilm. Dom njöt av den svala luften inne i butiken för dom visste att så fort dom gick utanför den där dörren skulle värmen slå till som i en alldeles för varm torrbastu. Det vankades fredagkväll och männen med keps hade redan börjat inta sina positioner runt det lilla torget. Per hade också keps, fast en randig sådan. Innan hans föräldrar köpte den åt honom hade han fantiserat om hur han skulle kunna manövrera sig själv i luften. Propellern såg så massiv ut. Hur skulle en så liten pojke som han klara av trycket?
Hur skulle man klara sig utan godis i lösvikt, tänkte Filip medan han tog upp en påse och öppnade upp den. Godiset var uppställt så att chokladen stod längst in mot väggen medan dom där löständerna som han tyckte om så mycket, fanns vid det stora skyltfönstret. Han plockade med stor varsamhet ut det godiset han bäst tyckte om och vägde påsen i handen.
"4,34 hekto." sa han och började räkna. "Det blir 29,946 kronor. Så jag avrundar till 30." berättade han sedan för Per. Han tyckte om att se Pers förvånade och samtidigt avundsjuka ansiktsuttryck. Man skulle kunna säga att Filip var ett underbarn när det kom till matematik och handvägande. Men det var inget han tyckte om att skryta om mer än på det sättet. En kick för självförtroendet kan ju aldrig sitta fel, brukade han belåtet tänka.
"Ska inte du köpa godis?" frågade han Per som bara hade stått bredvid och tittat på.
Per såg bekymrat mot honom och berättade allt om överenskommelsen han hade med sina föräldrar. Han berättade allt om dom tusen kronorna som inom en ettårig framtid skulle infinna sig i hans ficka. Allt om vad han fick äta och inte äta. Han utelämnade inte den minsta detaljen. Det var helt enkelt en hårresande spännande historia.
"Fast... Vi ska ju faktiskt vara hemma hos mig. Dom kommer ju inte märka om du äter lite godis." sa Filip obekymrat.
Per som tidigare hade haft en ledig hållning ställde då in sitt vänstra ben tätt ihop med det högra. Hälarna på dom små fötterna nuddade varandra och Filip kunde tydligt se att vinkeln mellan fossingarna var fyrtiofem grader.
Filip kände direkt att något stort var på gång.
Per ställde sig med underkroppen i enskild ställning. Han rättade till skjortkragen och händerna letade sig sedan in runt hängslena. Han tittade snett upp i luften med en smått bekymrad fast ändå nöjd min och sa;
"Fast jag ska ju få tusen spänn" med betoning på ordet "ska".
Filip spände då sina muskulösa armar och visade sin ilska. Lite godis ska man väl få äta en fredagkväll!
"Jag tycker du ska få dina tusen kronor och ändå få äta lite godis." sa Filip. "Ska jag prata med dom?" undrade han. Men Per stod kvar i enskild ställning. Han var säker på sin sak.
Slut.
Jag har aldrig fått det erbjudandet från min pappa. Däremot har jag själv tagit upp det av ren avundsjuka.
"Tusen kronor? Pyttsan, femhundra kan jag gå med på!" sa han och sen köpte han choklad till sig själv och mina bröder och log mot mig. Jag fick ta choklad sen och med det försvann mina femhundra kronor.
Sjöutsikt
Jodå, minsann. Vi börjar sakta men säkert få sjöutsikt igen. Det börjar bli vår. Hoppas det fortsätter vara plusgrader. Helst så här varmt som det har varit idag. Jag gick en runda nu ikväll och satt en stund utanför Brunnsgård. Det låter ensamt. Det var inte så ensamt. I vilket fall börjar det kännas som att våren är här och det är underbart. Snart börjar speedwayen, det betyder ju sommar. Sen ska vi spela upp på musiken. Sen ska vi åka till Cypern. Sen är balen. Sen studenten. Sen har jag aldrig skola mer om jag inte vill. Det här året är bara början på något riktigt, riktigt sjukt.
Dagens tankar och sysslor i bilder
Idag var det måndag igen och vi var tillbaka i skolan efter helgens mässa. Så här väntar lite bilder från mässan och dagen. Helt ointressant, titta inte om ni inte vill. Det är verkligen inte nödvändigt. Ni kan somna, så om ni har något viktigt att göra så är det bäst att ni låter bli att titta. Om ni ända tittar och somnar och sen sover förbi det viktiga som ni skulle göra så får ni inte skylla på mig. Ni tittar på egen risk.
Claes vaktar montern. Som synes var det en hel del som ville skriva på vårt lakan. Det var folk som frågade om det var vår grej. Om det var det vi sålde. De frågade hur mycket det kostade att skriva. Nu i efterhand kom vi på att vi nog hade kunnat tjäna på det. Det är lätt att vara efterklok. Vi fick beröm för att vi hade mässans godaste godis. Det var jag som hade köpt det. Älska mig.
Innan vi fick gå var vi tvungna att göra en utvärdering av mässan. Det stod inte om man skulle kryssa för eller göra en ring eller något alls, så det fick bli så här.
Linus är inne i marknadsföringen. Helt okontaktbar.
Matilde klarade inte av marknadsföringen. Hon såg vad som stod på tavlan och det skar till i hennes ögon. Det är därför hon skyddar sig på bilden.
Claes var också lite skraj. Men han tittade ändå. Fast med en skräckslagen blick.
Claes vaktar montern. Som synes var det en hel del som ville skriva på vårt lakan. Det var folk som frågade om det var vår grej. Om det var det vi sålde. De frågade hur mycket det kostade att skriva. Nu i efterhand kom vi på att vi nog hade kunnat tjäna på det. Det är lätt att vara efterklok. Vi fick beröm för att vi hade mässans godaste godis. Det var jag som hade köpt det. Älska mig.
Innan vi fick gå var vi tvungna att göra en utvärdering av mässan. Det stod inte om man skulle kryssa för eller göra en ring eller något alls, så det fick bli så här.
Linus är inne i marknadsföringen. Helt okontaktbar.
Matilde klarade inte av marknadsföringen. Hon såg vad som stod på tavlan och det skar till i hennes ögon. Det är därför hon skyddar sig på bilden.
Claes var också lite skraj. Men han tittade ändå. Fast med en skräckslagen blick.
UF-mässa!
Inatt har jag inte sovit någonting alls för att sedan gå upp klockan 5. Efter det åkte jag till Jönköping och har varit på Elmia från klockan 8 och är precis hemkommen. Jag är så trött att jag inte känner mig trött. Undra om jag är trött då. Jag slår fast att jag är trött, för jag borde onekligen vara det.
Här står min kollega Claes Bergdalen och förklarar för Expresso UF:s David Landgren vad man kan göra på vårt lakan på monterväggen. Man kan nämligen skriva sin alldeles egen slogan. Spännande va?
David började sakta men säkert forma bokstäver på lakanet. Claes tittade oroligt mot mig.
Davids slogan var klar. Den löd till slut: "Låt den dingla!" På bilden kan man skåda en stolt författare.
Här står min kollega Claes Bergdalen och förklarar för Expresso UF:s David Landgren vad man kan göra på vårt lakan på monterväggen. Man kan nämligen skriva sin alldeles egen slogan. Spännande va?
David började sakta men säkert forma bokstäver på lakanet. Claes tittade oroligt mot mig.
Davids slogan var klar. Den löd till slut: "Låt den dingla!" På bilden kan man skåda en stolt författare.
