boojan.

Jag gjorde våfflor idag igen och eftersom jag inte ville äta upp en hel sats smet ensam så bjöd jag in Mattias.


Han dök upp i finskjorta och mjukisbyxor. Det skär sig snyggt tycker jag! Det är alltså samma fina skjorta som han hade på nyårsafton med finkavaj och slips till. Den hade han på sig. Den fina skjortan var det. Tillsammans med mjukisbyxor. Det var hans klädsel. Det var vad det var.

Förövrigt blir det en skön sovmorgon imorgon. God Natt!

Ikväll har jag ätit våfflor. Jag älskar våfflor. Speciellt den där delen med att våffeljärnet blir varmare och varmare och till slut måste man springa mellan bordet och spisen, där våffeljärnet står, hela tiden. Fram och tillbaka. Ta ut en våffla, häll i mer smet. Ät, ÄT! Sen tar man mer. Tar ut en våffla, häller i mer smet. Springer till bordet, äter en tugga, springer till spisen, tar ut våfflan, häller i mer smet, springer till bordet, äter en tugga, osv. Sen fortsätter det så tills allt är slut. Det är smidigt minsann.

Fick mail från Voddler innan. Tydligen har dom fler gratisfilmer nu än någonsin. Dom har alltså inte tagit bort några. Skönt det.

Här sitter jag och äter Brio denna söndageftermiddag. Jag väntar spänt på att Boros match ska dra igång i Ulricehamn. Jag har inte brytt mig om dem på flera år, men nu är det ju play off och min kusin är med och spelar. Kanske jag ska börja följa hockey bättre.

Snart kommer Ludvig hit och är här någon timme typ, sen ska han gymma. Jag har ingen aning om vad vi ska göra. Det är också spännande.

Senare ikväll vill jag spela NHL Arcade med Mattias och varför inte med Ludvig också? Det skulle vara trevligt. Spännande att se om det blir något av det.

Spännande det här.

Sedan jag var ett litet barn har jag alltid haft en envishet som jag själv stört mig på väldigt mycket. Det skulle till exempel ha kunnat vara en glass. Ni vet på Maxi när man passerar frysboxarna och man frågar pappa om man kan få en. Sen fortsätter jag tjata. Till slut är jag inte ens sugen på glass längre. Men jag ska ändå ha en. För det bestämde jag mig för. Jag stör mig på mig själv för det. Jag tycker att jag själv är dum i huvudet och att jag borde lägga ner.

Klockan skulle kunna vara runt elva på kvällen och jag blir lite sugen på läsk. Allt är stängt förutom Statoil och det är en liten bit att gå, plus att termometern visar -15 grader. Jag skulle kunna fråga någon kompis om han vill köra till Statoil och sen se en film eller något. Men när personen i fråga säger att nej jag orkar nog inte ikväll. Då kan jag säga att jag betalar en tjuga ifall du skjutsar mig dit. Vid det här laget är jag inte ens sugen på läsk längre. Det är bara min himla envishet som gör mig jobbig för min omgivning. Fast jag är åtminstone tillräckligt intelligent att inte tjata. Så jobbig tillåter jag inte mig själv att bli.

Istället snörar jag på mig mina svarta skor som inte är mina egentligen, utan min brors. Jag snörar på mig dom och ger mig ut i den frostiga nattluften. Jag är på väg mot Statoil. Den där tanken om att läsk skulle vara gott, den har försvunnit för länge sedan. Nu är det bara min dumma envishet som styr mig. Jag ska ha den där läsken, för jag bestämde det!

Jag blir så irriterad på mig själv. Jag börjar prata med mig själv medan ansiktet blir stelfruset. Jag fräser åt mig själv att jag är töntig. GE UPP! När jag kommer hem med läsken borde jag kanske vara belåten, känna mig tillfreds över situationen. Jag fick min läsk, jag vann mot det som var emot mig. Men jag är inte belåten. Jag känner mig inte tillfreds. Jag känner mig löjlig. Patetisk. Jag förlorade kampen mot min inre envishet trots att jag själv tyckte att läsk skulle vara onödigt.

En annan sak jag alltid tänkt på är skolloven. Den där sista kvällen man kan vara uppe sent. Den sista kvällen som har en ledig dag efter sig. Då ska jag alltid vara uppe sent. Det bestämde jag mig för när jag var liten. Leva ut lovet. Det har jag gjort nu ikväll. Klockan var ett på natten och hade det varit ni hade ni säkert gått och lagt er. Själv kände jag att nej, jag måste ta vara på den sista kvällen. Så jag satte igång en film. Nu är den slut och jag passade på att skriva den här texten. Fast jag måste erkänna att nu är jag belåten. Nu är jag nöjd. Det här var ett bra val, för jag är inte så trött och det var en bra film. Plus att jag lever ut den sista uppesittarkvällen på lovet. Det känns skönt.


Jag tänkte att jag skulle göra det lite bekvämt för mig själv vid datorn, där jag såg filmen. Så jag hämtade fotpallen från soffan och sköt in under bordet. Nu sitter jag alltså här i min fåtölj. Nej, jag halvligger i min fåtölj som fortsätter i en perfekt benlängd. Nu mår jag bra. Det här gjorde jag fantastiskt bra! Det var riktigt mysigt det här.

Filmen i fråga heter förresten Happythankyoumoreplease, eller Kärlek i New York på svenska. Den var bra. Josh Radnor är med i den och det var därför valet föll på just den filmen. Josh Radnor är han som spelar Ted Mosby i How I Met Your Mother, för er som inte visste det. Underbar serie. Följer den med stora ögon.

God Natt.

Jo jag tänkte på den här. Det var en kartong man fick när man köpte geléhjärtan. Jag tycker det var så konstigt att de hade lämnat en vit lucka där man fick skriva vad man tyckte om personen. I normala fall kan man ju tycka att det borde stå "älskar". Men, sen kom jag på att man kan ju visa kärlek till sina vänner med. Fast man kanske älskar dem också, fast på ett mer vänskapligt sätt, inte sant? Något annat än älskar är väl jobbigt att få, när man får denna lilla lådan? Fast det är klart. Det skulle ju kunna stå "avgudar" eller "beundrar". Fast. Älskar är för mig ett kärleksord. Både att avguda och beundra kan man ju göra gällande en stor artist eller liknande. Älska är något mer. Hade jag fått lådan skulle jag nog vilja att det stod så, men det är ju bara jag.

Tidigt denna måndagförmiddag ringde Ludvig och sa att det skulle vara trevligt att ta fram fritösen och göra lite middag ikväll. Sagt och gjort. Mattias hämtade upp mig så åkte han och jag och handlade lite pommes, fläskfilé och räkor. Sen friterade vi. Allt - Vi friterade allt!


Värden själv poserar på sitt eget kreativa vis.


Det här var min och Mattias tack-för-att-vi-fick-komma-present till Ludvig. Han blev mycket glad. Visade mycket tänder i sitt leende.


Han blev mycket gladare av presenten än av att försöka tina räkorna i ugnen. Men här tror jag att jag lyckades få honom att le, med hjälp av filosofin "laga mat med ett leende." För visst ler han lite? Klart han gör. Han ser ju inte ut sådär hela tiden.


Jag fick skära köttet och marinera det. Också med ett leende.


En kall öl till maten. Är kanske inte så gott, så den fick tas innan istället.


Här är alltså slutresultatet. Förutom hälften av köttet, som vi friterade, som vi kom på att vi hade lämnat i köket när vi hade ätit upp.


Och såsen! Herre Gud, såsen! Vi får inte glömma såsen!

Jag fick en fribiljett till Vetlanda IB:s match idag. Seriefinalen. Det var en riktigt bra match - kul att se! Herr Simon var duktig i målet och hemmalaget bjöd på en del fina mål. Slutresultatet skrevs till 8-3 i hemmafavör.

När jag kom hem möttes jag av den här synen


Pappa höll på att laga köttfärssås. Han gör världens godaste köttfärssås. Det gör han. Så nu sitter jag och väntar på att maten ska bli klar. På att lägga på lite riven ost och att inta kosten. Fint ska det va!

Senare ikväll väntar umgänge med Robin. Vid klockan sju ska vi se Mando Diao på tvåan och det ser jag fram emot. Efter det slår vi nog över till Melodifestivalen. Kvällens deltävling ska tydligen vara riktigt dålig så det blir nog också kul. Vi ska beställa mat från Chili Thai och sen kanske vi tittar på Tratten och Finkel, varför inte liksom?

På tal om Mando Diao sitter jag och lyssnar på den här låten. Det är mycket John Lennon över den och det gillas.
Nej, det gick visst inte. Youtube har ju gått ner sig. Jag glömde det. Ursäkta. Detta får stå kvar ändå, för det förtjänar dem. Låten heter Dead River och är skriven och framförd av Mando Diao. Tyvärr har UMG, Universal Music Group, tagit över Youtube och då får man inte lyssna på den. Bra va? Ni får köpa skivan istället. Give me Fire Winter Edition tror jag den heter. Jo, Winter Edition är ju också ett påhitt från skivbolaget för att bara tjäna pengar. Det känns ju inte så värt att köpa samma album två gånger bara för att få med ett par låtar till.

Mhm, ja, då har jag nu inlett mitt näst sista lov någonsin. Det känns skönt, en befrielse. Jag behöver en skolpaus även om denna dagen i sig verkligen inte har varit jobbig. Vi har äntligen beställt tröjor till vårt UF-företag! Jag är så jävla lättad, minst sagt. Och ikväll blir det nog att träffa teknikarna, det brukar bli helt underbart så en bra kväll väntar, det känns tryggt, maha!

Jag måste bara föra fram dagens låt. Den är gammal, den är känd, de flesta har nog hört den. För dem som inte har hört den kommer det bli ett bra nytillskott i huvudet och för dem som har hört den så blir det ett kärt återseende, hoppas jag! Jag älskar den, jag blir sjukt glad av den. Lyssna i youtube-underdelen här nedanför.

Ett stort hål i dagens schema från kvart över 9 till halv 1. Det är skönt men förbannat ovärt. Jag borde göra något av tiden. Typ laga mat, något fint till mig själv. Som en dejt, fast med mig själv. Prata lite om mig och lyssna intresserat. Med händerna vackert placerade som stöd under hakan. Det borde man kanske göra.

Det är så att jag lovade er att lägga upp mitt tal här. Talet om att alla borde få ha en egen ko, som jag skrev till Svenska C. Så här kommer det!


Om ni tänker efter noga nu, hur ofta ni egentligen dricker mjölk, så tror jag att ni tänker att det är rätt ofta. Givetvis skiljer det sig från person till person, men vi svenskar dricker mycket mjölk. Och alla har vi ett speciellt djur att tacka för det. Jag talar naturligtvis om kon.

 

Kon, som ger oss mjölk dagligen. Till frukosten, till lunchen i skolan, till mellanmål när vi kommer hem och till middagen på kvällen. Allt är tack vare kon. Kon bidrar även till smöret på våra mackor, till creme fraiche i väldigt många olika maträtter och till osten. För att inte nämna yoghurten och filmjölken.

 

Vi borde älska kon så mycket att vi själva skulle tycka det var ärofyllt att få ta hand om en ko. Fast vad är väl äganderätten till en ko? Det kan ju vara långtråkigt, dötrist och alldeles, alldeles underbart! Jag menar, tänk bara på all mjölktransport som skulle försvinna. Stora lastbilar som dag efter dag smutsar ner vår fina jord. Hade alla en egen ko skulle åtminstone mjölktransporten minska. Lägg där till tidigare nämnda kringprodukter. Det är många lastbilar som försvinner från vägarna.

 

Även när det kommer till kött är kon användbar. Kött från en ko räcker länge för en familj och det blir ingen okänslig, hemsk slakt då. Plus att leveransen av kött minskar tack vare det också. En ko i varje hem räddar successivt miljön.

 

Alla borde få ha en egen ko så att de sedan kan inse hur bra korna är. Vilka vänner de kan bli. Det skulle kunna få många, rakt igenom, stadsmänniskor att flytta ut till landet. Stadstrafiken skulle kunna minska och urbaniseringen skulle avta. Jag tror att kon som djur och vän kan bidra till en bättre värld.

 

Det är onekligen en otroligt viktig sak att tänka på. Miljön. Miljön, miljön, miljön!

 

Man brukar tala om att hunden är människans bästa vän. En ko har också fyra ben och den där gulliga blicken som kan få världens ondaste människa god. Den kan vara precis lika lurvig och härlig. Kort sagt, är jag övertygad om att kon, som vän, med hästlängder, skulle kunna besegra hunden i en vänskapsduell.

 

I dagens samhälle känner sig många barn och ungdomar utstötta. Det kan vara både i skolan och på fritiden. Även vuxna kan hamna utanför på sina arbetsplatser. Jag känner därför att det är väldigt viktigt att alla har någon att prata med. Ett djur säger inte emot. Ett djur njuter av sällskapet som en varm och fin människa erbjuder. En ko är garanterat en bra lyssnare. Prova själv att få allt ni vill ha sagt, sagt, till en ko. Ni kommer garanterat känna er belåtna efter en sådan pratstund.

 

Det finns olika nummer man kan ringa, som till exempel BRIS, men ibland kan det faktiskt vara skönt att bara prata utan att få något riktigt svar. Ibland kan det vara skönt att bara få orden förbi stämbanden och ut i universum. Ibland är det just det som behövs. En ko, som social vän, kan hjälpa till mycket när det gäller sådant.

 

Enligt ”Noll tolerans mot mobbning” känner sig ca 3 % av Sveriges högstadieelever utstötta eller kränkta av sina skolkamrater. Det är i siffror ungefär 11 000 elever. Enligt samma källa känner sig ca 5 % av Sveriges högstadieelever kränkta av sina lärare. Det är i siffror ca 18 000 elever. Att det är fler som känner sig kränkta av lärarna, som ska vara vuxna och egentligen ta hand om dessa problem, tycker jag är fruktansvärt. Det är samtidigt ännu ett bevis för att en ko att prata med faktiskt skulle vara skönt att ha. Jag förstår att det låter en smula oseriöst, men en ko eller vilket djur som helst kan faktiskt agera bästa vän i många fall.

 

En annan sak jag tänker på är hur dagens stadsbarn kan vara fruktansvärt dåligt allmänbildade. Det gäller förstås inte alla, men om man frågar ett stadsbarn idag, det kan till och med röra sig upp i åldrarna till tonåren, så är det inte säkert att de ens vet var mjölken kommer ifrån.

 

Om alla hade en egen ko att kunna åka ut till ibland skulle allmänbildningen bland dessa personer kunna växa sig starkare. Och då menar jag inte bara kunskapen om kor, utan om naturen och Sveriges miljö. Inte bara Sverige, utan hela världen. Det är trots allt inte bara i Sverige som det finns kor.

De senaste veckorna har jag följt Hotellpraktikanterna på SVT2. Det går vid halv nio på onsdagkvällar. Anledningen till detta är givetvis helt och hållet att en gammal klasskompis till mig är med i programmet. Alexander. Så det är lite kul att se. I vilket fall tänkte jag att jag skulle berätta vem jag tycker ska vinna.

Några deltagare jag skulle utesluta direkt är Filip, Challe, Alexander och Jasmin. De visar ingen riktig entusiasm, förutom möjligtvis Challe, men han verkar opålitlig. Redan efter tio minuter på hotellet satt han och snackade skit om den potentiella vinnaren Carl-Martin.

Filip kom för sent de två första dagarna. Han begår misstag hela tiden och han har flera gånger fått prata med hotelldirektören och dennes medarbetare. Han kan jag alltså inte se som en vinnare, han är utesluten direkt.

Alexander ser sur ut för det mesta. Han ler mest när han är ute och festar på kvällarna. Visst, jag ser inga problem med att man är ute på kvällen innan jobbet, men när det gäller en tvåveckors-period, så tycker jag att man kan hålla sig inne och visa sig intresserad. Dessutom märktes det tydligt att han inte var i ett utmärkt stånd att arbeta. Tyvärr, gamle vän, du är utesluten direkt.

Jasmin föll direkt när hon sa att "Jag ler liksom inte om jag inte behöver". Men du, Jasmin, när du står i hotellreceptionen som praktikant, ute efter en anställning på hotellet, då ska du le. Det är en del av det som kallas service. Det är ett sådant tillfälle du behöver le. Så hejdå.

Om jag istället ska skriva om vem som ska kunna vinna. Då har jag fyra kandidater som jag ser som möjliga. Dessa är Oscar, Isabella, Petra och Carl-Martin.

Jag börjar med Oscar. Han är dålig på engelska och hans placering i köket med den indiska kocken var klockren. Det var synd om honom, men skadeglädje är ju kul i måttliga mängder. Det märks att han försöker och om man ska se till dem som varit i köket, så verkar han ha presterat klart bäst. Jag stör mig på hans attityd och ständiga fråga "Vem vann?". En proffessionell kock skulle inte behöva veta det.

Isabella visade direkt prov på utmärkt service. Jag har ett svagt minne av att hon fick städa under första avsnittet, men när hon blev omplacerad till receptionen fick hon visa var hon hörde hemma. Hon lärde sig snabbt och hon var vänlig och framåt mot kunderna. Efter att ha sett vissa andra av deltagarna var det rätt kul att se en vettig också.

Petra har en läspning som jag inte tänkte på förrän hon själv sa det. Jag tycker inte hon ska tänka på den och att det kan vara det första folk påpekar, är bara sjukt. Hon visar också prov på god service och är väldigt trevlig. Hon verkar pratglad fast inte jobbig. Det kan hända att hon inte kunde hälla upp en öl, men det lär hon sig. Hon är inte dum, minsann.

Sist men inte minst har vi Carl-Martin. Han är sjukt irriterande. Mest för att han är så lill-gammal. Han tycks till skillnad från många andra ha ett stort intresse för hotellarbetet. Man märker att hans stora mål är att bli hotelldirektör, precis som hans nya kompis direktör'n. Han är väldigt framåt och väldigt trevlig. Han får till och med presenter av stamgästerna i form av en påse kondomer. Han tar jobbet på största allvar och tar gärna själv initiativ.

För mig är nog Carl-Martin en självklar vinnare. Trots sin irriterande dialekt och lill-gamla stil har han lyft fram sig själv som en positiv och ansvarstagande person. Helt klart värdig. Grattis på förhand!

Jag vet att det har gått flera år nu. Säkert tre, långa år. Man tycker att tiden borde läka mina sår, men såren vill inte läka. De envisas med att vara kvar. De vill vara kvar och påminna mig om den dagen.

Jag och Robin hade precis druckit varsin dricka. Vilken sort det var har lämnat mitt minne. Av rent nostalgiska själ bestämde vi oss för att panta flaskorna och köpa oss varsit tuggummi i tuggummiautomaten.

Efter att ha matat apparaten med plast fick vi ut ett kvitto, där på stod det 2 kr. Naturligtvis ville vi snabbt komma förbi den långa kön till den enda kassan som var öppen, men i vägen fanns en man. Det var en äldre herre i kostym. Jag minns honom väl, han hade dessutom hatt. Stilig, skulle man väl kunna säga.

"Ursäkta, jag har lite bråttom, skulle jag kunna gå före jättesnabbt, jag har bara det här", sa jag och höll upp det lilla pantkvittot.

Det blev tyst och mannen såg ut att fundera på saken. Jag vet inte hur länge vi kan ha stått där, men tystnaden fick det att kännas som en evighet. Jag hade nästan givit upp hoppet och tänkt avlägsna mig från platsen när mannen plötsligt yttrade sig.

"Nä", sa han.

Nä. Han näade mig. Det lät som i Yrrol under Absolut Vodka-reklamen. Absolut - för riktiga män. När flygkontrollanten eller vad det heter, han i kontrolltornet, säger "Nepp". Ungefär så lät det. Så brutalt var det. Den här händelsen har förstört mitt liv.

Har ni tänkt på att när man läser en vanlig bok. En roman. Det kan vara allt från en romantisk komedi till en hårresande thriller. Då är trettio sidor ett vanligt kapitel. Ett intressant kapitel som man gärna läser med glädje. Ett sådant varje kväll, det är inte dumt det!

Men när det kommer till en lärobok. Till exempel som Naturkunskaps-boken. Då kan läraren stå framme vid tavlan och skriva "s. 81-83, 89, 94-95" osv. Till slut kanske det kommer upp i tjugofem sidor totalt. Det är oftast lite bilder och sådant också som tar upp plats och ger en mindre text att läsa. Fast ändå. Då blir man arg. Man undrar vad det är för jävla fel på läraren. Tror hon att man ska orka läsa så mycket? Tror hon det!? Är hon helt störd? Är hon det!?

Nu undrar jag. Varför är det så egentligen?

/Filip, 18.