Grushögar
Det är sommar nu. Gröna blad på träden talar prasslande om att det är okej för fåglarna att skrika rätt ut. Alright, säger de. Eller a'ight, lite som en mörkhyad man i en amerikansk film, fast flera då. Och då vet fåglarna att det är okej, då börjar de skrika och alla vet att det är sommar.
Det finns dock en fiende. En liten mörk detalj som förstör hela den här bilden. Det är utsikten från vår balkong. I vintras när det var rekordmycket snö, så dumpade kommunen all denna snö på ängen här nedanför! I den hör snön så låg det väldigt mycket skräp som folk slängt när de gick längs gatorna i Vetlanda stad. Bland annat en trasmatta. Också en hel del grus, så att man inte skulle halka. Men sen plogades allt detta bort och lades på ängen här nedanför. Nu har dock all snö smält bort, men det bildade i stället högar av grus.
Man går där, på de brännheta brädorna på balkongen. Man ser ner över det gröna landskapet och grushögarna. Man tittar på grushögarna, men innerst inne vet man att långt där inne, långt in i grushögarna är det inte grus. Där är det snö. Grushögarna har ett hjärta av snö. Snö som ligger kvar fortfarande och inte verkar vilja försvinna. Dess enda fiende är värmen, men vem vet om den är här för att stanna? Man kan ju alltid hoppas. För en liten del av mig dör varje dag jag ser dessa högar.
/ShaShaa
