Händelsefattig dag
Idag var jag i skolan. Det var givande. Mitt i filmen på naturkunskapen så var det 10-rast, så när vi kom tillbaka och Elena skulle sätta på filmen igen så hade den pitchat sig själv. Lät väldigt, väldigt, väldigt extremt sjukt stört jävla sönderdrogad. Sen tog vi skolfoto, totalfiasko. Jag har ju sedan barnsben bestämt mig för att inte le på kort, i alla fall inte så där jätteglatt och extremt. Men den här fotografen, Kenneth, han hade sina knep. Han räknade jättefult till 3 hela tiden och befallde att le och dansade och gjorde piruetter så att man helt enkelt failade totalt med den där ondsinta lilla planen. Han fick nog bara en bild där jag synligt flinade till, annars tror jag att jag hann vända bort huvudet så att han struntade i att ta bilden. Så jag tror jag såg lagom sur ut! Perfekt i så fall...
När jag klippte gräset så kom det en liten hund och skällde på mig som bara den. Skällde och skällde. Fast jag blev inte rädd. Jag tog det lugnt, chillade. Tänkte på att hunden brukar göra så där och att jag inte brukar vara rädd då heller, utan jag brukar försöka klappa den. Så det gjorde jag nu med. Men han ville inte. Han hatar mig. Jag är längst ner i hans lista. Han tycker likadant om mig som han tycker om Darin. Eller möjligtvis 50 Cent. Annars var det lugnt när knivarna spann framför benen på mig, hoppade till en gång gjorde jag dock. Ganska extremt. Jag gick där och klippte, ner för sluttningen. Plötsligt känner att någon tar tag om mina axlar och hojtar till. Fan vad jag hoppade till. Fa-an vad jag hoppade till. Så oförberedd har jag nog aldrig varit på en sådan händelse. Det var Cliff. Jag hatar Cliff, nu. Han är som Darin, eller möjligtvis 50 Cent, eller Daniel Lindström.
